Vårt hus -del 1

Villa Villakulla brukar jag kalla huset vi bor i , har nämligen vissa likheter med Pippis hus. Dryga 60 år sedan såg huset dagsljuset, men vår gemensamma väg började sommaren 1968. Ett hus i 2 våningar , då mitt i urskogen.

Minns att vägen från Hesa kändes jättelång och undrade nog vart vi var på väg. Mitt i en backe , granne till skolan, väntade vårt nya hem. Ett hus som såg litet ensamt och sorgset ut. Ropade efter kärlek och omsorg.
Där började kärlekssagan mellan huset och mina föräldrar. För mig var det ett stort hopp att flytta till ett hus och lämna alla vänner i stan. Men då kom boxern Diba , min första hund, med i bilden och där började min kärlek till hundar ♡
Såsom i alla långa äktenskap har även här funnits upp - och nerförs backar. Helt säkert är dock att skiljsmässa har aldrig funnits i tankarna.

Otaliga timmar har lagts ner på huset och aldrig blir det riktigt färdigt. Alla som bor i ett gammalt egnahemshus vet detta, alltid nåt att fixa , förnya eller ändra på . Ibland räcker  en liten bild i en tidning, att påbörja nåt projekt som bara växer.
Huset har genomgått en och annan facelift under åren . All den tid, energi och pengar som det krävt , kan inte mätas. Ett helt annorlunda hus än det som mötte oss sommaren -68. Nu är huset älskat och ompysslat.
Då mina föräldrar för 5 år sedan ville komma litet lättare undan i vardagen, var det ett lätt beslut för mig att flytta tillbaka "hem" . För H vad det ett större steg , men han älskar ju mig ♡
Nu fortsätter kärlekssagan med huset tillsammans med H och mig.  Fortsättning följer...