Helt oförberedd insåg jag att jag inte längre bryr mig.
Känslan är overklig .
Skrämmande och så främmande .
SÅ olikt mig.
Känslan tog mig på bar gärning,
utan att varna ?
Eller kanske jag inte hört de små varningsklockorna ringa ?
denna väckarklocka ringer 04:30
och hörs bra
Små saker som tidigare gjort mig galen ,
är helt egala .
Tex. H:s kaffekopp på bordet ,
idag finns där 5 st utan att jag bryr mig.
Påminner om en av de små katterna i Aristocats,
ni vet den lilla som hoppar jämnfota och fräser och spottar.
Klöser om man kommer för nära !
Ensamheten efter att den sista ungen
flög ut ur boet ,
kom inte som en överraskning i sig.
Men nog omfattningen,
hur kompakt tystnaden kan vara?
"Sätter du ut hundarna "
är den enda meningen jag kan säga under en hel kväll.
Ibland händer det att jag får ett svar,
eller så hör jag bara att dörren öppnas.
Varför har det blivit så här ?
Vart har glädjen försvunnit?
Detta är inte jag !
Definitivt inte nåt jag vill vara !
Att plötsligt märka att ,
man inte längre duger,
är tufft.
+ 50 och kvinna = 0
Min kära man uppmuntrade mig genom att säga
" Bäst före datumet " har gått redan förbi.
Positivt dock att han inte sade ,
att sista förbrukningsdatum har passerat !
Tur har jag mina flytvästar ,
mina fyrfotade älsklingar.
Utan dem skulle jag vara helt vilse i dimman ,
ute på ett stormande hav.
Mina natinallar , som älskar mig just som jag är.
