Koltrastens

 drudelutt väcker mig på morgonen,

vilket betyder att  sover med öppet fönster igen . 

Och det har jag väntat på ;

"Mommokuume " och 2 fyrfota värmedynor

 under täcket heter duga !

Våren är här igen , tom snön har smultit 

vilket jag aldrig trodde att den skulle göra före vappen.

Som bäst hade vi nästan 70 cm av den varan , 

men nu endast några sega högar kvar.

Påsken kom och gick , på tumis med H igen.

Minns hur man senaste år sade att 

" om vi nu denna ena påsk firar allena ..."

Så blev det ju inte riktigt , 

skitet fortsätter och fortsätter .

Ingen vet eller kan säga när vi kan igen leva ?

Har funderat på hur det sedan blir , återgår vi till det gamla ?

På jobbet är det nog redan ganska klart att distans fortsätter i allt större grad

och det passar mig utmärkt . 

Hinner med så mycket mera då inte behöver

ödsla tid på resor.

Men sedan det andra ? 

Kommer nog att fortsätta beställa maten via nätet;

så skönt att nån annan plockar ihop det jag behöver 

och inga onödiga saker blir köpt.

Mera fundersam är jag för det sociala livet ??

Distans till andra + mask på ansiktet kommer säkert

att höra till vardagen ännu länge ,

 men kan inte låta bli att fundera om vi tom vant oss

 att hålla distans och att vara för oss själva?

Många tycker att det är skönt när det inte finns en massa "måsten" man måste göra ,

tex kuska ungar till hobbier , fira födelsedagar , 

fira helger tillsammans och dylikt.

Nu har det funnits en ursäkt att inte göra det .

Jag saknar ju mina nära och kära så att det gör ont ,

 men vet inte om känslan är ömsesidig.

Kanske de tycker att det är skönt att inte behöva vara med oss ?

Jag vet inte och vet inte om jag vill ställa frågan ?

Kanske jag borde ?

Gullena  saknar oss , 

frågar varje gång vi ses när de igen kan komma övernatt?

Har inget svar att ge på den frågan ,

sen nångång är inget ett barn förstår.

Ett nytt barnbarn anlände i slutet av mars och 

hade så hoppats att fått ta del i hans babytid , 

men tyvärr så tycks det dröja

 innan vi alla får ett vaccin .

Tills dess så är det bara att ses ute en

 stund nu och då.

Som tur har jag en gård som det alltid finns 

nåt att pynja med.

Skissade just upp hur jag funderat att ändra terassen , 

till H:s stora förtjusning igen.

Och då jag vet hur länge han planerar på

 saker och ting, 

så har jag inga större förväntningar på att 

den snart skulle förverkligas . 

Men kan ju alltid bli positivt överraskad ?

Finska ordspråket

 "pessimisti ei pety " = pessimisten blir inte besviken , 

beskriver mina tankar bra .

Väderprognosen lovar värme och sol, 

så kanske jag snart kommer ut och gräva lite i jorden .