Historien upprepar sig,

det har mänskorna fått erfara många gånger . Det behövs en kris med jämna mellanrum , för att det igen skall kunna bli en balans och vi mänskor kan börja om . Oftast har det varit ett krig som brutit ut och kanske man kan uppleva även detta som pågår som ett krig.
Trodde aldrig att jag skulle hamna uppleva dagar lika de vi nu lever i. Instängda i våra hem ,  gränserna stängda både inom landet och utåt. Dagar då vi upplever en rädsla som inte går att beskriva , rädsla för en osynlig fiende som hotar oss alla , Corona viruset .
Vet inte om det är allt det andra som hänt mig under året som gjort mig extra känslig, men upplever detta väldigt tungt. Inte kunna ta hand om min mamma , se mina barnbarn eller överhuvudtaget göra det jag vill. Börjar tom tro att att jag flippar ur , inte klarar detta ??

Vi mänskor är lika sköra som dessa små Blåsippor .

Handarbetet har alltid varit mitt sätt att koppla av och nollställa tankarna , men inte ens det gör mig glad för tillfället . Märker mig sitta med stickningen i famnen och bara stirra nånstans i tomma intet.
Öppna tv eller en tidning kan man inte göra, för det enda som kommer överallt är bara gällande Corona . Missförstå mig inte, detta är en allvarlig sak det vet jag, men börjar nog litet och fundera om medierna gör det ännu värre än det är ? Vågar inte ens mera själv hosta , för genast är jag säkert på att NU fick jag det . Annars skulle jag inte ens ha tänkt på att hostat .
Våren kommer med storm steg och vi har kunnat njuta av ett härligt väder . Tur så bor jag här mitt i urskogen och har min egna gård , som gör att jag kan njuta av våren. Senaste i morse var jag på promenad med hundarna och mötte inte en själ, mao var det lätt att hålla 2 m avstånd till alla .
Fast jag nu inte är den mest sociala mänskan , så börjar tom jag sakna andra mänskor . Mest av allt saknar jag mina barnbarn och barn . De minsta ser jag inte alls , med de andra kan jag prata video samtal med . Kanske först i sommar få ta dem i famn igen , står inte ut med detta !! Min stackars mamma sitter instängd helt allena , får inte ens gå ut genom dörren . Är så ledsen för hennes skull :(
Tur har jag min finaste H . Han tröstar mig då jag gråter , han håller mig i handen , han bara finns där för mig. Han och hundarna håller mig i liv just nu .
Kanske jag tar fram handarbetet igen , andas djupt och tror att allt blir bra igen.

Visst  har jag trots allt fått en massa färdigt , tex en mössa och dessa pulsvärmare.