Boet är nu tomt

både den lilla rödhakens där under körsbärsträdet, samt mitt bo.
Ganska på dagen för 33 år sedan kläcktes det första ägget och sedan dess har det alltid funnits en unge i boet. Nu flyger den sista ugnen iväg , iväg ut i den stora världen på sina egna vingar .
Denna gång känns det annorlunda , så definitivt .Nu är vi tillbaka där vi startade för snart 40 år sedan, bara vi två , H & jag.

Denna gulle finns tryggt kvar i sitt bo :)



Vet att nr 4´s vingar kommer att bära , så mycket har vi tillsammans övat på att flyga. Vart vingarna för henne , vet ingen. Inte ens hon själv . Gäller att flyga i olika riktningar och kolla var det känns bäst. Har jag lärt henne allt det hon kan behöva? Det hoppas jag , och visst vet jag att hon är redo , men är jag det ? Är en mamma nånsin redo att släppa loss ?
Känns vemodigt och skojigt om varandra , en massa känslor fyller mig . Huvudet fullt med frågor , frågor jag inte kommer att få svar på ? Egentligen onödiga frågor skulle nån säga, men inte för en mamma .
Vem tröstar henne då hon är ledsen? Vem säger att man inte behöver vara rädd för åskan? Vem ser till att hon äter och sover ? Jag vet att hon är vuxen, men i mitt hjärta är hon fortfarande min lilla gulle som jag vill skydda för allt.

Visste att detta skulle bli svårt ... svårare än de tidigare gångerna . Visst har vi otaliga gånger bett varandra att dra åt helv.. , fara så långt som pepparn växer , men nu då det är aktuellt så vill jag det inte. Va tomt de skall bli , så mycket skåp utrymme jag plötsligt får , ett helt rum att fylla . Ingen diskhög på bordet , tvättkorgen tom ., ingen som råddar hela huset .Vad betyder detta för H o mig? Klarar vi av detta ?
Jag vet ju att de finns där , trots att de alla nu flugit ur boet, de finns i mitt hjärta . Men inte det samma som att ha dem här med mig .
I 33 år har jag varit mamma . Alltid funnits nån som gått före mig , nån som jag tagit hand om.
Nu då , vad är jag nu ?